Jag såg för någon dag sedan en fantastiskt rolig artikel i Expressen som jäg tänkte kan vara roligt att skriva några rader om. Artikeln belyser ett väldgt intressant område inom design vilket ständigt gör sig påminnd. Oftast på ett sätt som inte alls går i linje med det tilltänkta syftet.
* Måns Ivarsson – Expressen 2016-11-03.
Idén om den oförstörbara sedeln är i praktiken bra och tämligen välbehövd. Det finns inget värre än att behöva ta emot en trasig sedel som endast hålls samman genom några enstaka fiber. Det finns dock ett väldigt träffsäkert ord inom människa- datorinteraktion för att beskriva ovanstående fenomen; Affordance.
I korta ordalag kan Affordance förklaras som de uppfattade möjligheter som en händelse, ett objekt eller en miljö möjliggör. En stol talar exempelvis om för betraktaren är här ges en chans att vila benen. I en helt annan kontext kan stolens Affordance dock förändras och bjuda in till något thelt annat. Låt säga att du försöker nå den där fina skålen som står längst uppe på hyllan, men du når inte riktigt dit. Stolen blir i detta fall den perfekta lösningen som hjälper dig att nå upp till skålen. Ett föremåls Affordance är således under ständig förändring och vilar kraftigt på konextuella, kulturella och sociala förutsättningar.
I exempIet med de brittiska sedlarna har dock något uppstått som närmast kan beskrivas med begreppet False Affordance. Mads Soegaard på Interaction Design Foundation beskriver False Affordance som:
“for example, a chair that look sturdy, but which is made of cardboard“
– https://www.interaction-design.org/literature/book/the-glossary-of-human-computer-interaction/affordances
I samma ögonblick som ordet “oförstörbar” nämns, försvinner alla rationella förställningar kring sedlernas faktiska värde ut genom fönstret. Det blir plötsligt fullständigt omöjligt att inte testa dess utlovade kapacitet till fullo. Invånare i Storbrittanien har enligt artikeln låtit sedlerna genomgå tortyrliknande behandlingar som exempelvis att dränka dem i rödvin, medvetet stoppa dem i tvättmaskinen samt att bita i dem. Självklart går sedeln att förstöra vilket således renderar dess utlovade kvaliteter falska. Nej, det handlar inte om att invånarna i Storbritannien medvetet försöker förstöra sedlarna vilket artikeln ovanför försöker betona. Det handlar om False Affordance, dvs. att sedlerna som sägs vara oförstörbara i själva verket mycket väl går att förstöra.
Det för mig till en tredje dimension inom Affordance, nämligen Hidden Affordance vilket belyser möjligheter för en handling men som medvetet eller omedvetet hålls i det fördolda. Normalt sätt brukar inte Hidden Affordance användas i positiva ordalag utan används snarare för att beskriva en företeelse eller händelse som vilseledande och förvirrande. Jag vill dock slå ett slag för att Hidden Affordance likväl kan användas till andra ändamål.
De brittiska sedlarna utgör dock ett perfekt exempel där Hidden Affordance kommer till användning. Vi leker med tanken att sedlar har ett huvudsakligt syfte, nämligen att begå byteshandel med. Du ger en sedel till någon och får något i utbyte. Utöver det huvudakliga syftet kan vi även addera en rad sekundära kvaliteter som på olika sätt underlättar för det huvudsakliga syftet, exempelvis hållbarhet eller olika åtgärder för att försvåra förfalskningar.
En intressant aspekt med de adderade kvaliteterna är att de medför olika beteenden. I fallet med hållbarhet där ordet oförstörbar används som beskrivning, är det givet att detta på olika sätt kommer att försöka motbevisas. Viljan att utmana och motbevisa blir tillslut oemotståndlig; en simpel sedel kan helt enkelt inte vara oförstörbar! Den sekundera kvaliteten har helt plötsligt blivit det huvudsakliga syftet.
Ett mer korrekt sätt att förhålla sig till de sekundära kvaliteterna hade varit att tala om dem i termer av Hidden Affordance, dvs. som bakomliggande kvaliteter vilket styrker det huvudsakliga syftet. Hållbarhet kan exempelvis användas som ett argument för att sedlarna efter en längre tids användning fortfarande ska upplevas som nya. Jag avskyr medfarna och kanstötta sedlar och hade blivit lyrisk över en sådan bonus. Att lansera dem som oförstörbara hade däremot fått mig att med alla tänkbara medel försöka motbevisa. Ingenting är oförstörbart – allra minst sedlar.
Jag förespråkar därav att artikeln borde byta ut ingressen till: “Lanserades som “oförstörbar” – Nu försöker britterna att testa sedlarnas utlovade kapacitet.“. Genom ett sådan förändring har vi skickat tillbaka ansvaret till skaparen istället för nyttjaren och återställt balansen. Lärdomen som vi kan dra av ovanstående exempel är att aldrig använda ord som oförstörbar vid kommunikation av design eftersom det alltid kommer att försöka motbevisas.
Låt oss göra en snabb återkoppling till Affordance:
• Affordance – belyser den nytta som du uppfattar i ett objekt, en händelse eller miljö. Ex. stol == sitta.
• False Affordance – belyser falsk nytta som inte finns. Ex. oförstörbara sedlar som går att förstöra.
• Hidden Affordance – belyser de möjligheter som finns förr en handling men som är gömda för betraktaren. Ex. en stryktålig sedel som används för byteshandel och klarar av uppgiften i flera decennier. Det primära målet är byteshandel där den stryktåliga aspekten verkar som en latent bonus.
De olika dimensionerna av Affordance är fantastiskt kraftigfulla tankeverktyg som varje designer bör känna till. Jag väljer att kalla dem “tankeverktyg” eftersom det är omöjligt att dra en rät linje för dess användning. Jag vill återigen betona att Affordance ligger i direkt relation med kontext, kulturella– och sociala förutsättningar. Det går med andra ord inte dra en slutsats i en situation och förvänta sig att samma slutsats är giltig i en annan situation. Glöm aldrig det!
En problematisk faktor med Affordance är att det pågår lite av en meta-diskussion kring hur begrppet ska tillämpas. Donald Norman som ursprungligen introducerade Affordance för fältet människa-datorinteraktion, har under senare upplagor av boken “The Design of everyday things” förändrat dess mening och till viss dels dess innebörd. Jag vill att du som läsare ska vara medveten om detta för att bättre kunna stälsåtta dig om någon försöker slå dig på fingrarna.
Det bör också poängteras att Affordance vanligtvis (läs:oftast) används för att beskriva hur ett objekt, en händelse eller miljö uppfattas. I exemplet med de brittiska sedlarna förändrades uppfattningen genom påståendet att de skulle vara oförstörbara. Om påståendet om dess oförstörbarhet inte hade gjorts, är jag fullständigt övertygad om att ingen hade fått idén testa sedlarnas hållbarhet. Eftersom egenskapen inte hade varit tillgägnligt för blotta ögat, hade det heller inte varit möjligt att uppfattas. Design är ett talanda språk vilket bör kommuniceras med stor omsorg. Konsekvenserna av att inte vara eftertänksam kan i slutändan (bokstavligen) få synnerligen kostsamma konsekvenser.
Jag återkommer själv ständigt till Affrodance där jag Ibland använder det som ett medel för att ursäkta mig själv vid tillfällen där jag begår misstag – “Det är inte mitt fel! Designen kunde ha varit tydligare!“. För det mesta använder jag dock begreppet i syftet att förklara situationer inom en skapandeprocess där mina föreställningar inte går i linje med användarens – “Aha, den där självklara knappen som ska utföra XYZ var enligt mina testresultat inte självklar för användaren. Av någon anledning uppfattas den som något helt annat ….“
Det är enkelt för mig att i efterhand sitta och peka på vad som är rätt eller fel i olika situationer och framställa mig själv som någon slags allvetare. Syftet med inlägget är dock att introducera begreppet Affordance och dess olika dimensioner samt understryka dess kraft som enkla tankeverktyg inom en skapandeprocess. Med det sagt kan jag även tycka att det är helt OK att bilda sin alldeles egna uppfattning kring Affordance och använda det efter eget behag. Oavsett om det används i syftet att beskriva hur något uppfattas, kommuniceras eller förmedlas är det min starka övertygelse att det utgör ett kraftigt verktyg inom en skapandeprocess.
Avslutningsvis bjuder jag på en anekdot från mitt förflutna, påtal om Affordance:
För vad som idag känns som hundra år sedan köpte jag en vattentät digitalkamera som jag hade tänkt använda för att ta häftiga bilder under vattnet på västkusten. Efter att ha skummat igenom manualen fick jag tyvärr ändra mina planer eftersom det visade sig att kameran inte klarade av saltvatten. Det s.k. vattenskyddet kunde enbart utlovas i färskvatten och under väldigt kort exponering. Trisst – tänkte jag.
Jag fann dock en helt annan nytta för kameran och började istället använda den för att terrorisera närstående som aldrig tidigare hade upplevt en “vattentät” kamera. Jag låtsades tappa kameran ner i vattenfyllda platser (ex. diskhon) för att sedan kunna skratta gott åt reaktionerna som följde. En intressant aspekt med kameran är att jag knappt kan dra till minnes att jag tog några kort med den. Däremot har jag tydliga minnen av vänner och bekantas illa grin när de under några sekunder levde i tron att min kamera hade gått sönder. Härliga tider!
Om samma kamera hade placerats i mina händer idag, hade jag förmodligen inte ägnat min tid åt att utföra liknande skämt. Eftersom antalet vattentåliga artefakter har ökat lavinartat under senare tid hade jag förmodligen inte fått samma reaktioner. Med handen på hjärtat kan jag även tycka att mitt tidigare beteende var en smula barnsligt. Affordance är som sagt under ständig förändring och vilar tungt på kontext, sociala- och kulturella förutsättningar.
Det sörjer mig att vi inte har en svensk översättning för ordet Affordance vilket följaktligen gör ordet fullständigt omöjlig att böja – Affordans … Affordansen? Nej tack.
Mvh. Magnus Gustafson